Om partibytare – vet väljarna vad de får?

Igår kunde vi i Skånska dagbladet läsa om två socialdemokrater i Kävlinge som hoppar av för att bli medlemmar i Centern. Om detta bloggade jag redan igår.

Idag kan vi läsa en uppföljande artikel om hur Kävlinges olika partier ställer sig till aktiva personer som byter parti.

I grund och botten behöver det kanske inte vara fel att människor följer sin övertygelse och byter parti. (Speciellt inte om flytten går till ett borgerligt parti 😉 ). Särskilt om man är hyfsat ny i politiken kan det ju vara så att man inser att man landat på fel ställe. Men man måste samtidigt ställa sig frågan om varför partibytet faktiskt sker. Olika partier står för vitt skilda saker. Inte minst mellan blocken är skillnaderna tydliga. Att byta parti är ett så stort steg att man måste fråga sig huruvida bytet är ärligt menat eller om det bara handlar om möjligheterna att få uppdrag och inflytande. De flesta politiker är mycket lojala mot sitt parti och att gå över till motståndarlaget är ett så stort steg att de flesta som ledsnar på det parti de är engagerade i bara hoppar av.

I artikeln nämns att en av de nu avhoppade socialdemokraterna nu varit aktiv i fyra olika partier. (Som det står i artikeln gäller samma sak även Kenneth Sandberg, som även han är inne på sitt fjärde parti – han har gått från Vänsterpartiet via Kommunens väl via Sverigedemokraterna till Kävlingebor). Då finns kanske anledning att fundera över både hur man ser på politiken och på hur lätt man har för att samarbeta med andra människor.

Som väljare skulle jag vara klart fundersam till att rösta på en politiker som svajade runt mellan partierna. Jag vill veta vad politiker står för, i dag men också i nästa vecka och nästa år. Det är ett fullt rimligt krav att ställa på någon som gör anspråk på att få bli förtroendevald.